Alla sagor måste någon gång få ett slut, så även den om B-laget. Efter ett och halvt år utan förluster i seriespel var det nu alltså dags för B-tjejerna att inhösta sin första förlust.
Efter två vunna inledningsmatcher skulle damerna nu möta ett lag placerat under dem själva i tabellen. Sådana materier är alltid vanskliga att hantera, särskilt för oerfarna spelare. Följdriktigt märks det redan i öppningen av matchen att tankar inför detta möte har hamnat på helt fel ställe. Tidigt blir det tydligt att flickorna fått för sig att denna match ska spelas för sakens skull, snarare än att den måste kämpas hem som alla andra matcher.
Ju längre matchen lider, desto mer hoppas lundalagets spelare på motståndarmisstag, eller på att andra spelare i det egna laget ska vinna matchen. Allt oftare blir laget tvekande åskådare, trots att laget de facto bör vara och är dramats huvudrollsinnehavare. Idag verkade ingen intresserad av att stå på scenen.
Mycket av matchen förloras i sideout-spelet. Lundalaget samlar ihop spektakulära 114 anfall som Jkpg räddar till spel på egen sida. Då är inte missade anfall inräknade.
I en kollektivt svag insats är centern Sara Link den som kommer närmast förväntad nivå.
Nu får laget slicka såren ett par veckor, men framförallt behöver det grubblas kring hur laddning inför match och prestation på plan kan kvalitetssäkras på en högre nivå.
Jag lyfter på min imaginära barett för Jönköpings lag som insett att volleyboll är mer än teknik och slagstyrka. Sinnesnärvaro, kampvilja, spelförståelse, noggrannhet och tävlingslystnad är också komponenter som behövs.
“ej liggande ulv sitt lårben får
ej den sovande seger”