Damerna skulle idag möta fjärdeplacerade Kristianstad, ett lag som vi inte hade någon kunskap om. Lund hade därför ett antal egna målsättningar att arbeta mot. Inte minst skulle laget prova att spela med endast två mottagare i flera uppställningar. Försöket gick ganska bra, långt ifrån perfekt, men värt att fundera vidare kring. Dessutom fanns målsättningar kring anfallsspelet, som nåddes till större delen.
Kristianstad stod upp bra och ska ha beröm för sin mottagning. Trots att hemmatjejerna servade tufft blev spel det om de flesta poäng. Rena serveess var det ont om!
Damerna gör igen, sin vana trogen, en match som är minst sagt svängig. Dock finns glädjeämnen i Sandra Petersson och Ylva Minör som båda står för viss stabilitet. Glädjande är också medvetna försök att nå individuella mål. Sådana fanns faktiskt!
Reflektion efter match:
Volleyboll är en mycket märklig sport!
Undertecknad ska en dag skriva en sällsynt lärd och omfattande avhandling om volleyboll. Denna skrift ska vara sprängfull av metafysiska funderingar kring följande frågeställningar:
1 Laget tränar aldrig på att släppa gratisbollar i golvet. Varför inträffar detta ändå varje match?
2 Laget tränar aldrig på att slå bollar i nätkanten. Hur och varför sker detta ändå i varenda match?
3 Laget tränar aldrig på att inte komma till anfall vid out-of -system-lägen. Varför sker detta ändå regelbundet i varje match.
4 Laget tränar aldrig på att droppa bollar rakt bakom block. Hur kan man förklara att det ändå händer varje match?
5 Laget tränar aldrig på att lägga lättast tänkbara gratisbollar över till motståndaren. Hur kan det vara att detta ändå sker varje match?
Jag slutar här, innan dessa frågor hotar att svälla till en smärre doktorsavhandling.